Vad fick mig att söka till Bergsguidesutbildningen?
Kategori: Allmänt
När jag var liten kände jag inte till att det fanns bergsguider. Klättring var bara på drömstadiet men skidåkning var verklighet. Vi åkte mycket skidor i min familj. Jag kanske sju år när jag gick på slalomskola i Sunnerstagropen i Uppsala. Efter att ha åkt på skidsemester varje vinter så började skidåkningen bli tråkig. Det var någon gång i högstadiet som jag fick tag i ett nummer av "Åka skidor". Efter den dagen ville jag åka Off Pist och ganska snart började drömmen spira om att bli skidfotograf.
I gymnasiet märkte jag på allvar att jag inte var skapt för att plugga. Jag hoppade av efter tre terminer i gymnasiet. Jag började jobba lite på gården jag vuxit upp på och letade efter en utbildning som jag skulle orka med. Det blev en folkhögskola och en utbildning som hette "Vägledarutbildning i naturligt friluftsliv". Jag trivdes som fisken i vattnet. Andra året på skolan byggde jag en koja i skogen som jag bodde i.
Efter folkhögskolan låg jag i lumpen som norrlandsjägare i Arvidsjaur. När lumpen var över kände jag mig extremt kompetent på friluftsliv. Arbetsmarknaden skriker dock inte efter folkhögskoleelever som gjort lumpen. Jag hade därför många olika jobb men det var när jag flyttade till Narvik som jag fick bra förutsättningar att träna inför bergsguideskolan. Jag jobbade med min kompis Martin Lundberg som också är aspirant och vi klättrade och gick toppturer ihop. I Narvik träffade jag också Anders Bergwall, som var en av Sveriges första bergsguider, första gången. Jag träffade också Petter Reuter i Narvik. Deras historier inspirerade mig till att söka Bergsguides-utbildningen till slut. Om jobbet är lika bra som drömmen om jobbet får ni läsa om i senare inlägg.
