Att resa mycket gör att jag inte får tid för drömmarna. Eller det är inte sant, men drömmarna handlar mer om hemlängtan än om nya äventyr. Jag saknar på sätt och vis tiden då det bara fanns drömmar. Då var allt perfekt. Jag var kanske Aragorn i sagan om ringen och jag hade aldrig skoskav. I drömmen. Jag ångrar inte att jag valt att jobba med klättring och skidåkning, men jag kan verkligen uppskatta hösten. På hösten får jag lite mer tid att drömma. Nu är hösten över och verkligheten bankar på dörren. Snart är det dags att dra vidare.
Jag kan konstatera att skidor är ett bättre färdmedel på snö än barfotaskor. Jag måste dock säga att det fungerade förvånansvärt bra. Så länge man inte får snö på ovansidan av foten. Man får bra blodcirkulation när tårna får sprattla fritt.
Ja nu har jag ytterligare bevis för att vi människor är skapta för långdistanslöpning. Såg en dokumentär på svt om människans ursprung. Den kom fram till samma slutsats som boken "born to run". Vår benstomme är skapt för att jaga ifatt djur på savannen. Midjans längd, skallens upphängning, benens längd, vår förmåga att kyla kroppen bättre än något annat djur gör att vi rent teoretiskt kan springa ihjäl alla andra djur på planeten.
När man ser dokumentären är det lätt att känna sig mäktig, men väl ute i vintermörkret är det betydlit svårare att känna sig oövervinnerlig. Men innan jag dör ska jag ha jagat ifatt en antilop. Kanske?
I dag ska jag leta upp friluftskläder som jag slutat använda. Min ekonomi plågar mig ständigt. Jag jobbar lite i skogen nu ,men det är svårt att orka med både jobb och efektiv träning samtidigt. Det är därför som jag alltid funderar på om jag kan sälja något. Så planen för dagen är att lägga ut lite kläder på blocket, fakturera och träna. Vi får se hur det går.
I dag var det andra försöket med barfotalöpning. Träningsvärk i vaderna har verkligen plågat mig sedan sist. Jag var så noga med att inte sätta i hälarna hårt att jag nästan inte nuddade marken med hälarna. Därav den fruktansvärda träningsvärken. Nåja det känns bra i knäna i alla fall. Hösten får bli en tid av rehabilitering för att tåla de långa och monotona säsongerna. Synd att det ska vara så kallt att springa i tåskor.
Vi som går den Svenska bergsguideutbildningen får ofta höra att"franska bergsguider är stenhårda". Är vi lika tuffa? Det är samma utbildning, men med vissa små nationella skillnader.vi har tex snöbivackövernattning i en av våra kurser. Det har man inte i Frankrike. Men intagningskraven och utbildningen är väldigt lika. Vi har haft instruktörer från många olika länder och inte minst flera instruktörer från ensa(franska bergsguideskolan). Dessa instruktörer är även med på våra examinationer, så jag antar att dom vill se att Svenska guider håller samma nivå. Med detta sagt så borde saken vara klar! Det är samma utbildning.
Går det att bli en bra klättrare genom att träna inne? Det gör helt klart nytta att vara stark! För de allra flesta tror jag att det är nödvändigt att träna inne för att lyckas få tillräckligt många träningspass i veckan. Jag trivs otroligt bra med bouldring! Jag skulle dock behöva variera mer med repklättring. Nu laddar jag inför isklättringen och då är styrka otroligt påtagligt. Jag tänkte öka träningsdosen nu.
När jag var liten kände jag inte till att det fanns bergsguider. Klättring var bara på drömstadiet men skidåkning var verklighet. Vi åkte mycket skidor i min familj. Jag kanske sju år när jag gick på slalomskola i Sunnerstagropen i Uppsala. Efter att ha åkt på skidsemester varje vinter så började skidåkningen bli tråkig. Det var någon gång i högstadiet som jag fick tag i ett nummer av "Åka skidor". Efter den dagen ville jag åka Off Pist och ganska snart började drömmen spira om att bli skidfotograf.
I gymnasiet märkte jag på allvar att jag inte var skapt för att plugga. Jag hoppade av efter tre terminer i gymnasiet. Jag började jobba lite på gården jag vuxit upp på och letade efter en utbildning som jag skulle orka med. Det blev en folkhögskola och en utbildning som hette "Vägledarutbildning i naturligt friluftsliv". Jag trivdes som fisken i vattnet. Andra året på skolan byggde jag en koja i skogen som jag bodde i.
Efter folkhögskolan låg jag i lumpen som norrlandsjägare i Arvidsjaur. När lumpen var över kände jag mig extremt kompetent på friluftsliv. Arbetsmarknaden skriker dock inte efter folkhögskoleelever som gjort lumpen. Jag hade därför många olika jobb men det var när jag flyttade till Narvik som jag fick bra förutsättningar att träna inför bergsguideskolan. Jag jobbade med min kompis Martin Lundberg som också är aspirant och vi klättrade och gick toppturer ihop. I Narvik träffade jag också Anders Bergwall, som var en av Sveriges första bergsguider, första gången. Jag träffade också Petter Reuter i Narvik. Deras historier inspirerade mig till att söka Bergsguides-utbildningen till slut. Om jobbet är lika bra som drömmen om jobbet får ni läsa om i senare inlägg.
Barmarksträningen inför skidsäsongen borde vara i full gång. Jag har dock känt av mina knän och har därför inte sprungit något. Löpning har inte fungerat speciellt bra för mig de senaste åren, men i år har det varit värre. När jag såg Christopher MCdougall på tv kände jag att jag skulle prova barfotalöpning. Han är författare till boken "Born to run". Teorin är att om man lär sig springa barfota så lockas man att sätta ned främre trampdynan före hälen. På så vis får man en bättre dämpning än med skor och man kan dessutom inte pronera (trampa snett). Jag köpte boken, läste boken och köpte fivefingers. Det är skor som är tunna som strumpor. I går sprang jag första passet. Hittills så verkar det fungera. Jag sprang otroligt långsamt och var väldigt noga med att landa på framfoten. Jag ska lära mig mer och träna mer, sedan får jag komma med en utvärdering.
Nu är jag påväg till Göteborg för att hålla två lavinkurser. Det är korta kvällskurser som tar upp lavinterräng, typer av laviner, riskbedömning och grunder i transceiver-sök. Är du sugen på en lavinkurs i Stockholm eller Göteborg så kan du ta kontakt med Mountain Guide Travel ( http://www.mountainguide.se/ )
Förra vintersäsongen jobbade jag för Arcticguides i Abisko. (http://arcticguides.com/) Det var min första säsong som Heliski-guide. Jag jobbade även med toppturer. Att jobba med Heliskiing är spännande och man måste ta snabba beslut. Som guide bestämmer jag till vilket berg vi ska flyga och var vi ska åka ner. Man får anpassa planen efter de snöförhållande som råder. Sikten är också avgörande för om helikoptern kan flyga eller inte. Eftersom man kör i ospårad terräng blir kraven stora på lavinriskbedömning men belöningen är naturligtvis att man får åka orörd snö i vacker natur.
Idag var jag ute på jakt för första gången. Jag har precis tagit jägarexamen eftersom att jag kommer jobba i polartrakter. För att få bära vapen på tex Svalbard måste man ha jägarexamen. Jag har dessutom tillgång till lite jaktmark och var ut med min "jaktmentor" idag. Vi sköt ingenting vilket är en konst i sig, att veta när man inte bör skjuta. Jag har ironiskt nog varit vegetarian i 17 år men har på senare år börjat äta viltkött. Jag gillar inte delar av köttindustrin. Men hur jag kommer att känna inför att skjuta ett djur återstår att se.
Nu är det äntligen dags för mig att börja blogga. Jag kommer skriva om mitt liv som bergsguideaspirant, dvs skidåkning, bergsbestigningar och klättring. Livet som bergsguide anses som glamoröst och spännande, vilket det kan vara, men jag kommer också ta upp den mindre glamorösa verkligheten: rädslor, ansvar, livet på resande fot och inte minst stressen av att klara nästa examination. Så för er som är nyfikna på bergsguides-utbildningen eller bara är intresserad av skidåkning kommer det förhoppningsvis finna intressant läsning. Mera bilder kommer när jag skaffat en kamera... Bristen på pengar är en stor del av mitt vardagsliv som aspirant.
Vi närmar oss en vintersäsong som jag kommer spendera både i Alperna och i Riksgränsen. I Alperna kommer jag träna inför examen och i Riksgränsen kommer jag jobba med Heliskiing. Innan skidsäsongen drar igång för min del så kommer jag att klättra en hel del is. Jag delar alltså min tid mellan Alperna och norra Skandinavien.
De senaste åren har jag flyttat mycket men nu har jag min bas i Stockholm där jag bor tillsammans med min flickvän som är modefotograf, en ganska otippad kombination men det funkar bra. Innan bergsguides-utbildningen jobbade jag som skidpatrullör i Narvik och jag har även jobbat,bland annat, med forsränning, brandman på deltid, jonglör och har byggt några äventyrsbanor runt om i Sverige.
